Väck inte den själ som sover

I rummet där stygn,
som så sakta och ömt,
lagt sig längs med såret,
rycks bort med ett smärtsamt ryck,
och det blödande såret går upp igen.

Känslor flyger över hela rummet,
målar väggarna,
svarta,
vita,
och röda.

Alla de färger som visar
vem du är,
och som du har på dina kläder,
för att spegla din själ.

En själ som ligger,
och upproriskt viskar,
under ytan,
när, när, när ska du visa mig?

Din själ som vill göra revolution,
och få alla att förstå att,
det här är jag,
och det är ingenting ni kn göra åt det.

Själen tystnar,
rummet blir mindre.
Själen får panik,
Skriker, när, när, när,
ska det här sluta!

Stapplande steg mot dörren,
äntligen ute,
äntligen fri.
Men inuti skriks hela tiden frågan ut.
När?