Nu är det nästan tio år sen jag började läsa en bok i en serie som skulle sträcka sig ända tills nu. Det känns lite vemodigt, om ett kapitel avslutar jag den serie som pågått så länge. Som jag haft med mig sen den första gången min pappa läste den första boken för mig.
Känslan när man färdas flera år bakåt med en bok, låt eller foto är väldigt konstig. På bara några sekunder så är man där, det närmsta man kan komma en tidsmaskin. För ditt minne är alltid den bästa historieboken du har. Det finns ingen resa du kan jämföra med den du gör när du är åtta år igen och pappa ligger och läser med en lite brummande röst det första kapitlet ur Harry Potter.
Det är oslagbart.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar